Don´t Panic
Det finns ingen bättre låt än Don´t panic med Coldplay! När ljudet från låten strömmar ur högtalarna glömmer jag allt annat, bara stannar upp och tänker på London. Varför London? Ja, jag vet inte. Staden satte sina tassar i mitt hjärta framförallt med alla uteliggare som jag såg. Jag förundras över människors olika villkor och att mer än 1,3 miljarder människor lever under extrem fattigdom, alltså på mindre än 12 kroner per dag.
Så sitter vi här, de som jobbar klagar på att de har för lite pengar och de som pluggar klagar för att de inte får mer. Okej okej, Jobb och plugg är helt olika saker, men oftast förundras jag över hur det kom sig att de som jobbade knappt hade mer pengar ändå. "Nej, jag har inga pengar". Antagligen är det så att de som jobbar hittar andra hål att stoppa sina pengar.
Den kvinna jag beundrar mest i hela världen är Barbara, Babsi. En 21 åring från ett fattigt område i Polen. När hon var sju år rycktes hon upp från sina rötter. Hennes mamma skrapade ihop de sista pengarna de hade för att ta den risigaste bussturen till Wien och ett nytt liv. När de kom fram, kände de sig vilsna övergivna. Efter långa processer och mycket övertalning, som höll på i över ett halvår kunde Barbara få börja skolan. Men allt var ju på tyska. Som sju-åring, få ett helt nytt språk, bli intvingad i Frau Poschners stränga tyskundervisning, satte press på hennes liv. Hon fick inga vänner, då hon ständigt blev utsatt för mobbing eftersom språket var så svårt för henne. I sjunde klass vände det. Det sa BOOM och hon hade plötsligt massvis av vänner och bekanta.
När jag mötte Babsi första gången, mötte jag den finaste människan på jorden. Hon satt där framme i det lilla klassrummet på 20 kvm. De andra bänkarna var tomma och vita. Jag minns hur hennes hår var uppsatt och hur hennes kinder var röda.
Från första dagen jag steg in i klassrummet i Wien var det hon och jag. Vi tog oändligt långa promenader, åt glass på torget. Vi festade med juniormästaren i löpning, med M&M:s, spanade in alla männen på U-bahn som liknade våra drömmän. Vi klättrade upp på skolans översta våning, där det taket bestod av något glasliknande plast. Där satt vi timtals, tittade på himlen och flydde från trista lektioner. Barbara pratade alltid mycket och jag var så glad att få lyssna.
Hon berättade om hennes familj som hade slagits sönder pågrund av att pappan hade varit tvungen att flytta iväg och jobba.
Nu är Babsi i Skottland! I Edinburgh, jobbar och pluggar. Har plenti of friends och hittar snart sin älskade. Hon har precis skaffat en lägenhet som hon ska dela med några andra studenter och när jag träffade henne var hon så lycklig att hon grät.
Jag tycker att hon är så otroligt stark, att ha kämpat i Wien med att betala hyran, jobba, plugga jobba, jobba jobba.... Hon hade de mest skitaktiga jobb men hon gjorde det, annars kunde hon inte tillsammans med mamman betala hyran. När hyran var betald, fanns det ju ett krux till.... Maten. Fanns det pengar till mat? Nej, flera gånger åt hon inte på dagar.
Don´t panic
I just love you Babsi! Ich hab dich so lieb!
Så sitter vi här, de som jobbar klagar på att de har för lite pengar och de som pluggar klagar för att de inte får mer. Okej okej, Jobb och plugg är helt olika saker, men oftast förundras jag över hur det kom sig att de som jobbade knappt hade mer pengar ändå. "Nej, jag har inga pengar". Antagligen är det så att de som jobbar hittar andra hål att stoppa sina pengar.
Den kvinna jag beundrar mest i hela världen är Barbara, Babsi. En 21 åring från ett fattigt område i Polen. När hon var sju år rycktes hon upp från sina rötter. Hennes mamma skrapade ihop de sista pengarna de hade för att ta den risigaste bussturen till Wien och ett nytt liv. När de kom fram, kände de sig vilsna övergivna. Efter långa processer och mycket övertalning, som höll på i över ett halvår kunde Barbara få börja skolan. Men allt var ju på tyska. Som sju-åring, få ett helt nytt språk, bli intvingad i Frau Poschners stränga tyskundervisning, satte press på hennes liv. Hon fick inga vänner, då hon ständigt blev utsatt för mobbing eftersom språket var så svårt för henne. I sjunde klass vände det. Det sa BOOM och hon hade plötsligt massvis av vänner och bekanta.
När jag mötte Babsi första gången, mötte jag den finaste människan på jorden. Hon satt där framme i det lilla klassrummet på 20 kvm. De andra bänkarna var tomma och vita. Jag minns hur hennes hår var uppsatt och hur hennes kinder var röda.
Från första dagen jag steg in i klassrummet i Wien var det hon och jag. Vi tog oändligt långa promenader, åt glass på torget. Vi festade med juniormästaren i löpning, med M&M:s, spanade in alla männen på U-bahn som liknade våra drömmän. Vi klättrade upp på skolans översta våning, där det taket bestod av något glasliknande plast. Där satt vi timtals, tittade på himlen och flydde från trista lektioner. Barbara pratade alltid mycket och jag var så glad att få lyssna.
Hon berättade om hennes familj som hade slagits sönder pågrund av att pappan hade varit tvungen att flytta iväg och jobba.
Nu är Babsi i Skottland! I Edinburgh, jobbar och pluggar. Har plenti of friends och hittar snart sin älskade. Hon har precis skaffat en lägenhet som hon ska dela med några andra studenter och när jag träffade henne var hon så lycklig att hon grät.
Jag tycker att hon är så otroligt stark, att ha kämpat i Wien med att betala hyran, jobba, plugga jobba, jobba jobba.... Hon hade de mest skitaktiga jobb men hon gjorde det, annars kunde hon inte tillsammans med mamman betala hyran. När hyran var betald, fanns det ju ett krux till.... Maten. Fanns det pengar till mat? Nej, flera gånger åt hon inte på dagar.
Don´t panic
I just love you Babsi! Ich hab dich so lieb!
Kommentarer
Postat av: mi
Miss you
Trackback
